Har ni sett en ekorrunge någon gång? Inte större än den kan rymmas i handen, med en glansig rödbrun päls och alldeles fluffig svans. Den har som de flesta unga däggdjur oproportionerligt stora tassar, och är helt fantastiskt söt. Men ekorrungen blundar och andas tungt. Den är svårt skadad efter att en hund bitit den över nacken. Min hund, som med en känslig nos på en kort sekund kunde uppmärksamma att djuret som ska vara uppe i ett träd, istället låg på marken, sträckte sig in under grenarna och bet tag. Jag fick bort hunden lika fort, men kvar låg den skadade ekorrungen. Jag tittar på det lilla djuret och är i en mindre chock. Vad gör jag nu? Jag tänker på min morfar, jägaren som bodde långt ut på Värmdö och alltid hade en jaktkniv vid ratten om ett djur skulle springa fram i mörkret och bli skadat. Jag tänker på min farmor, vars katter ofta tog hem möss och fåglar, fortfarande levande, som troféer och som hon behövde ta hand om. Men en uppväxt i urban miljö har gjort att jag inte har egenskaperna eller kunskaper som mina far- och morföräldrar, för jag tittar på det skadade djuret och blir bara ledsen. Jag varken vill eller kan avsluta dess liv även om det skulle vara mest humant. Jag springer hem och hämtar bilen samt en liten låda bäddad med en tidning. Försiktigt lägger jag ner ekorren, som fortfarande andas men med stängda ögon.

Det närmsta djursjukhuset är välkänt, med ganska stor medial uppmärksamhet genom åren. Personalen ser stel ut när jag kommer in med min lilla låda. De står och plockar bland produkterna som de säljer och vänder bort blicken. Kanske hoppas dem att någon annan ska berätta för mig att de inte ”får” ta emot sådana djur. För till slut kommer en anställd fram och berättar att det bryter mot deras regler. Nu fyller andra i, som att den formella eller informella ledarens konfirmation av det negativa beskedet plötsligt återuppväckte deras kollektiva minne.

En äldre herre som satt i väntrummet med sin hund blev nyfiken, kom fram och tittade ner i lådan. Han suckade och skakade på huvudet: -”vilken liten söt ekorre”. Jag frågade personalen vad de tyckte jag skulle göra med det skadade djuret, det var trots allt ett djursjukhus och sannolikt har individer som arbetar på ett sjukhus av något slag ett intresse och empati för sina patienter. Men det visades dock inte av svaren som var spridda: -”vet inte”, ”Norrtälje kanske” och ”men vi kan i varje fall inte ta emot det”. Efter en kort stund kommer ytterligare en anställd fram. Hon springer in i ett rum bakom receptionen: -”jag vet var du kan ringa!”. Hon kommer snabbt tillbaka med en liten gul lapp med namn och nummer.

Den vänliga, ideellt arbetande veterinären i Norrtälje som tagit emot mitt samtal hänvisar mig till en annan djurklinik närmare staden. Det tar mig bara en kvart att komma dit. Väntrummet är fullt med folk men jag möts direkt av en kvinna i personalen. Hon tittar på ekorren och tar den med sig: -”Vi visste att du var på väg!”. Veterinären jag hade ringt hade även förberett den här kliniken på mitt besök. När jag väntar på besked så noterar jag att ett ljus är tänt för att hedra ett sällskapsdjur som gått bort. Jag tittar runt i det välfyllda väntrummet och funderar om det är någon av dem som är i sorg över sin förlorade familjemedlem.

Det är en helt annan aktivitet på den här kliniken. Djurskötare och veterinärer går in och ut mellan rum men lyckas ändå flika in en fråga till mig om jag ännu fått hjälp. Efter en stund kommer en djurskötare ut, hon meddelar att de tog hand om ekorren direkt. Efter en kontroll förstod de att livet inte gick att rädda varpå de direkt avlivade djuret som nu slapp lida. Jag tackar ödmjukast för hjälpen och hälsar att jag är väldigt tacksam för att det tagit sig tid, att det hedrar dem. Svaret kom direkt: -”Självklart, det finns inga andra som gör det”. På vägen ut, lite omtumlad över händelserna så ser jag en text på dörren med visionen: ”att erbjuda den bästa möjliga vården för våra sällskapsdjur”.

Varför jobbar människor? De allra flesta behöver pengar för att betala räkningarna. Men det finns även ett behov av social interaktion och kanske även något mer? Kanske status och prestige, eller att få utvecklas och lära sig något. Eller en känsla av att göra något betydelsefullt, arbeta mot ett verkligt syfte. Klart är att för de två alternativa sjukhusen jag besökte den dagen så fann jag dels en klinisk plats där personal inte vågade eller fick ta beslut. De skulle följa regler och sälja produkter. På den andra platsen var det liv och rörelse där alla i personalen verkade känna ett engagemang och eget ansvar. När personalen gick hem efter sin arbetsdag på respektive plats, tror ni att det förelåg någon skillnad i deras upplevda stolthet av utfört arbete? Jag som besökare märkte i varje fall en skillnad hos personalen. Kultur har en påverkan på kvaliteten av motivation. Kultur och motivation har tillsammans en given påverkan på personalen, som påverkar oss kunder. Vad är organisationens syfte och kultur, och hur ska det manifesteras gentemot personal, kunder och omvärld. Eller om man vill se från ett annat perspektiv. Vad är egentligen skälet till att de anställda arbetar här?

Läs om Stardust Consultings tjänster här